3 februari

postad av Johanna, klockan 17:45, tisdag 3 februari 2009.

Vi vill börja med att tacka för alla sinnrika bidrag till vår lilla associationslek. Tyvärr måste vi, trots stor uppfinningsrikedom, säga "fel, fel, fel". Det riktiga svaret har något med kräk att göra... men det är allt vi kan avslöja för tillfället.

I övrigt kan vi från Jämtland rapportera om ett par riktigt fantastiska dagar med nedåt tjugo graders kyla, och ett solsken som fått oss att flämta av hänförelse varje gång vi slängt en blick genom fönstret. Vi har tyvärr inte vågat ta ut lillan på grund av temperaturen, men vi har gått ut i skift - och ojj ojj ojj så snyggt det är med snö!
Storsjön är som en slätt strödd med diamanter, och över den går isvägarna kors och tvärs, fyllda av myllrande människoprickar; på långfärdsskridskor, på skidor, med barnvagnar eller bara med matkassar på väg hem. Träden ser ut som vita koraller, allt är vitt. Det går knappt att se på något som inte ligger i skuggan, man blir så bländad.



Idag var det lite mildare (16-17 minus) så vi bestämde oss för att göra ett litet "äventyr" och åka upp till skidstadion hela familjen. Så vi packade ihop varma kläder, rent ombyte, duschgrejer, bytgrejer, babykläder, böcker att läsa när den andre åkte o.s.v. Till slut hade vi nog för att fylla hela bilen, och att döma av vår omfattande packning kunde man lätt få intrycket att vi skulle på en nordpolsexpedition, och inte en liten skidrunda.
Vår plan var att jag skulle sätta mig på serveringen uppe i tornet, och äta och amma och ta hand om bebin medan Erik åkte. Sedan skulle vi bytas av. Det första som gick fel (nu börjar det här låta som en dramatisk expedition i alla fall...) var restaurangens öppettider. De stängde klockan två, och vi kom givetvis dit kvart över. De var lite av en miss eftersom jag inte hunnit äta lunch. Så när Erik stakade iväg, fick jag och lillan pulsa till ICA i pjäxorna... En inföding pekade lite diffust nedåt vägen, och sade att det kanske var 500 meter.Det var närmare 1,5 kilometer... Lillan var i alla fall snäll, så det gick bra. När jag kom tillbaka ville lillan äta (jag också egentligen...) så vi satte oss i omklädningsrummet och började smaska. Hon satte lite i halsen, och det knackade på dörren. Det var Erik. Joni visade hur glad hon var att se honom genom att kräkas riktigt hjärtligt över oss! Man skulle kunna tro att vi gav upp där, och for hem, men jag torkade av mina kräkiga pjäxor och ersatte de kräkiga träningskläderna med de vardagskläder jag hade tagit med som ombyte. Lillan somnade hos Erik, och var så snäll så att det inte bara gick bra för mig att åka en bra stund, utan även tillät Erik att duscha under tiden. Vi har världens bästa bebis!



Och så kan vi bjuda på en uppdaterad bild av vårt boende. Den här gången redovisas vardagsrum, hall, kök och sovrum (lägg märke till Mitchell fotografiet i sovrummet!).

---